Vid ett och ett halvt år har de flesta föräldrar en läggning som fungerar. Bad, mjölk, en bok eller två, släckt, klart. Så när ett barn som har somnat lätt i månader börjar skrika vid spjälsängen, klättra på gallret, ropa på dig var tjugonde minut och sedan vakna klockan fem på morgonen, pratglatt och redo för dagen, kan det kännas som att marken rör sig.

Det är vanligt nog för att ha ett eget namn: sömnregressionen vid 18 månader.

Vad som ligger bakom

Precis som regressionen vid 8 månader är det mindre en enda sak än flera som kommer samtidigt.

Självständighet. Någon gång runt 18 månader upptäcker barn att de är egna personer med egna åsikter, och att "nej" är ett ord som gör något. Läggningen är ett av få tillfällen där de får testa det varje enda dag. Att göra motstånd är inte olydnad. Det är utveckling, och det är också väldigt tröttsamt.

Separationsångest igen. Den kommer ofta tillbaka i den här åldern. Ett barn som förstår mer om världen förstår också mer om vad det innebär att lämnas ensam i ett mörkt rum, och kan vilja ha dig där mycket mer än vid ett år.

Kindtänderna. De första kindtänderna kommer ofta fram någon gång mellan ungefär 13 och 19 månader, och de är större och mer obehagliga än framtänderna. En öm mun gör det svårare att varva ner, särskilt liggande.

Tupplursförändringen. Många barn går från två tupplurar till en någon gång mellan 12 och 18 månader. Medan det sätter sig kan dagen sluta med ett barn som antingen är övertrött eller inte tillräckligt trött, och båda syns vid läggningen.

Det som brukar hjälpa

Håll läggningen likadan. Rutinen gör mer jobb än den ser ut att göra. I den här åldern är en förutsägbar ordning barnets sätt att veta vad som kommer härnäst, och regressionen går över snabbare när ordningen inte ändras. Gör den lugn, gör den likadan varje kväll, och gör slutet av den tråkigt.

Ge val, inte förhandlingar. Ett barn som kämpar för kontroll kämpar mindre mot läggningen om det får lite kontroll inom den. Röd pyjamas eller blå. Den här boken eller den där. Gå själv till sovrummet eller bli buren. Två alternativ, båda okej för dig. Det som inte är valbart är om det blir läggning eller inte.

Se över tuppluren. En eftermiddagslur som slutar efter ungefär 15.30, eller som drar ut väldigt länge, skjuter ofta läggningen senare än vad barnet klarar av. Har läggningen blivit en kamp, korta eller tidigarelägg tuppluren innan du gör något annat.

Håll nattbesöken tråkiga. Gå in, lugna, lägg ner barnet igen, gå ut. Kort och stillsamt. Målet är att vara pålitlig utan att vara underhållande.

Vänta med stora förändringar. Det här är inte stunden att flytta till säng, börja med pottan eller byta rum. Spjälsängen är en tydlig gräns, och de flesta barn trivs i en tills de är två eller tre. Klättrar ditt barn ur och riskerar att falla går säkerheten först och en förändring kan behöva ske ändå, men annars är det värt att vänta tills sömnen har lagt sig.

Mot ömt tandkött kan något kallt att tugga på före läggningen hjälpa, och sockerfri paracetamol eller ibuprofen i rätt dos för åldern går bra vid verkligt obehag. Tandsprickning ger inte hög feber, så har ditt barn det är det något annat på gång.

Tvillingar vid arton månader

Två små barn i ett rum är en egen historia. I den här åldern har tvillingar oftast upptäckt varandra på riktigt, vilket är fint på dagen och ett problem klockan sju på kvällen. Spjälsängen blir ett socialt evenemang: prat, skratt, leksaker som kastas över till den andra sängen, en som klättrar medan den andra hejar.

Det som brukar fungera:

  • Förskjut läggningen med femton eller tjugo minuter. Lägg den som somnar snabbast först, så att den redan sover när syskonet kommer.
  • Skilj dem åt tillfälligt. Om pratandet är hela problemet löser några veckor i olika rum ofta saken helt. De flesta tvillingar går tillbaka till att dela rum utan krångel.
  • Ta reda på vems natt det är. Ofta är det den ena tvillingen som går igenom regressionen medan den andra bara blir väckt. Att veta vilket är vilket ändrar vad du gör. Den som blir väckt behöver mest lugn och ro, den som kämpar behöver rutinen.
  • Dela natten efter klockan, inte efter barn, om ni båda är uppe mycket. Att turas om att ha jouren medan den andra sover ordentligt räddar mer vila än att ni båda vaknar varje gång någon av dem ropar.

När du ska söka råd

Det är en fas hos ett barn som i övrigt mår bra. Ta kontakt om det förekommer snarkning med andningsuppehåll, tecken på sjukdom eller smärta utöver vanlig tandsprickning, hög feber, eller om det håller på långt över ett par månader utan någon förbättring. Och om det sliter på dig så mycket att du bävar för varje kväll är det i sig ett gott skäl att prata med BVC eller vårdcentralen. Att få stöd hör till, det är inget extra.

Det går över

Regressionen vid 18 månader är ofta den jobbigaste att leva med, för ett litet barn har så mycket mer att säga om saken än en bebis har. Den är också, för de flesta familjer, den sista stora. Håll kvällen stadig, ge dem de små valen, och om några veckor brukar läggningen bli dagens lättaste stund igen.