Ett par veckor gick det bra. Kanske riktigt bra. Två tupplurar, eller tre, en läggtid som satt, en natt med ett mål eller inget. Sedan, någon gång runt åtta månader, utan att något uppenbart hade förändrats, var det borta. Nu står det en bebis i spjälsängen klockan tre på natten, mycket nöjd med sig själv. Eller en bebis som skriker i samma sekund som du lägger ner den och slutar i samma sekund som du lyfter upp den.

Det här brukar kallas sömnregressionen vid 8 månader, och den hör till de mest förutsägbara sakerna under första året.

Tre saker kommer samtidigt

Till skillnad från förändringen vid 4 månader, som är en sak (sömncyklerna mognar), är regressionen vid 8 månader flera utvecklingssteg som staplas på varandra under samma veckor.

Rörelse. Att krypa, dra sig upp till stående, gå längs möblerna. Det är enorma färdigheter, och en bebis hjärna repeterar nya rörelser under lätt sömn. Så den vaknar, och det första den gör är att öva. En bebis som ställer sig på alla fyra i sängen är inte en bebis som inte kan sova. Det är en bebis som har för mycket för sig.

Separationsångest. Runt den här åldern börjar bebisar förstå att människor finns kvar även när de inte syns. Det låter fint, och det är det, men det betyder också att de vet att du har gått. Att bli nedlagd och lämnad blir något att protestera mot. Det syns ofta mest vid läggning och efter nattliga uppvaknanden.

Tupplurarna förändras. Många bebisar går från tre tupplurar till två någon gång mellan sju och nio månader. Sådana övergångar gör dagen lite för lång eller lite för kort en tid, och en övertrött bebis sover sämre på natten, inte bättre.

Vilken som helst av dem skulle störa sömnen. Tillsammans förklarar de varför så många föräldrar beskriver det som att någon har slagit om en strömbrytare.

Hur länge det varar

Oftast mellan två och sex veckor. Den motoriska övningen klingar av när färdigheten inte längre är ny, och separationsångesten lättar när bebisen natt efter natt lär sig att du faktiskt kommer tillbaka. Inget av det går att skynda på, vilket är frustrerande, men det betyder också att regressionen oftast tar slut utan att du behöver laga något.

Det som faktiskt hjälper

Behåll rutinen du redan har. Det är det enskilt mest användbara och det svåraste att hålla fast vid klockan tre på natten. Hur er läggning än ser ut, fortsätt med den. Regressionen går över snabbare hos bebisar vars kvällar förblir förutsägbara.

Öva den nya färdigheten i dagsljus. Om bebisen drar sig upp och sedan fastnar, ägna några minuter om dagen åt att visa hur man kommer ner: händerna ner längs spjälorna, knäna böjda. Låter nästan för enkelt. Det fungerar.

Skydda dagsömnen. En bebis som kommer övertrött till läggningen får en sämre natt. Håll koll på vakenfönstren, som i den här åldern oftast ligger kring två och en halv till tre och en halv timme, och flytta läggningen lite tidigare om tupplurarna har varit korta.

Svara lugnt och kort. Gå in på natten, trösta, lägg ner bebisen igen och gör det tråkigt. Lite ljus, få ord. Du visar att inget spännande händer när det är mörkt.

Var försiktig med nya vanor. Det är lockande att plocka fram det som fungerade vid tre månader: amma till sömns, vagga, ta in bebisen i er säng. Inget av det är fel, men det du börjar med nu får du troligen sluta med igen om en månad. Väljer du att göra det, gör det medvetet.

Med tvillingar är det sällan en gemensam fas

En av de mest användbara sakerna att veta är att tvillingar nästan aldrig går igenom det här exakt samtidigt. Motoriska milstolpar i synnerhet kan skilja veckor, även hos enäggstvillingar, och den enas separationsångest kan vara mild medan den andras är intensiv.

Mycket av det som känns som två bebisar i regression är alltså egentligen en bebis i regression som väcker den andra. Det är ett annat problem med en annan lösning.

Om de delar rum och den enas övningspass klockan tre fortsätter att väcka den andra är att skilja dem åt ett par veckor en helt rimlig tillfällig åtgärd. De flesta tvillingar flyttar ihop igen utan krångel när fasen är över. Det är inget permanent beslut.

Det hjälper också att skriva upp vem som vaknade först. Efter en vecka är mönstret oftast tydligt, och det ändrar vad du gör: är det alltid samma tvilling är det den du ska fokusera på, och den andra behöver mest skyddas från ljudet.

När du ska söka råd

En regression är en fas hos en bebis som i övrigt mår bra. Prata med BVC eller vårdcentralen om uppvaknandena kommer med feber, med att bebisen drar sig i öronen och har tecken på sjukdom, med utslag, ljudlig andning eller snarkning med andningsuppehåll, eller om bebisen verkar sjuk även på dagen. Och om det håller på långt efter sex veckor utan tecken på förbättring är det värt ett samtal.

Det du ska komma ihåg

Det känns som ett steg bakåt. Egentligen är det ett tecken på att allt går rätt: en bebis som lär sig röra sig, som lär sig att du är en egen person, som lär sig att orka en längre dag. Sömnen får en törn medan allt det sätter sig, och sedan, för de flesta bebisar, kommer den tillbaka.